Kort presentation

Som namnet på bloggen säkert säger, så gillar jag att se på fotboll. I viss mån även annan sport. (Och jodå, det händer att jag försöker spela själv ibland också..)

Jag ska inte överdriva och säga att jag är född Djurgårdare, eftersom pappa kommer från Gävle och höll på Brynäs och Sandviken. I fotboll vette fan faktiskt. Mamma… tja, hon gillar Djurgården nu eftersom resten av hennes familj gör det, men var knappast ett inflytande på mig i tidig ålder. Jag har faktiskt ingen bra förklaring till varför det blev som det blev. Särskilt med tanke på hur kassa Djurgården var på den tiden. Och framgång brukar ju vara den självklara kopplingen om man inte fostrats rätt. Men nu är det ju så, och det är numer så självklart att det inte är värt att fundera på varför. Svaret blir ändå bara något i stil med: Varför? Varför inte?

Brorsan håller på samma lag, äldsta dottern som är tio har klokt nog följt i mina fotspår, och tja, sambon är ett hopplöst fall. Antingen är hon extremt ointresserad, eller så håller hon på Hammarby. (Sak samma säger jag…)

Utöver det är min passion för Liverpool FC nästan lika stor. Där är det nog enklare att förklara. Det är bara att titta på vilket lag som var bäst på alla sätt när jag började kolla på Tipslördag med farsan. Säg runt 9-10 års ålder, från mitten av 80-talet och framåt… Inte ens ett gästspel av Glenn Hysén kunde få mig på andra tankar. Dock är plågan större. Lika innerligt (nästan) som jag hatar AIK, så hatar jag Manchester United. Men medan Djurgården på senare tid lyckats betydligt bättre än sin värsta fiende, så har Liverpool fått sett sig om och förbisprungna många gånger om på sistone. Champions League-finalen 2005 är förstås ett relativt färskt minne som kommer leva kvar för alltid, men jag längtar fortfarande efter den där ligatiteln som tar totalen till 19. De där jävlarna i Man Utd är ju uppe 16 nu! I dagens gäng ställs hopp och tro naturligtvis till hjältarna Stevie G och Carra, men Torres är förstås allas och även min nya älskling. Att se honom spela och följa hans finter och tempoväxlingar är som ren och skär magi. (När det funkar förstås.) Och nej, jag saknar inte dagarna då Jason McAteer sprang omkring på mittfältet som en nackad kyckling. Inte heller Stig-Inge Björneby på vänsterbacken. Däremot saknar jag ett anfallspar av samma kaliber som när Fowler och Collymore härjade som värst i dagens lag. Torres kan inte gärna göra allting själv…

 Ja, så ni ser. Jag håller helst till på läktaren, och likt en kombination av allt från Jens Fjellström till Simon Bank och Lasse Granqvist så tänkte jag försöka sammanfatta min syn på stort och litet som har med sport att göra.