Tveksamt hur långt det kommer att räcka för Liverpool att spela som skit, som att man inte vaknat, inte skruvat på skallen åt rätt håll, inte snörat dojorna ordentligt, för att sen slå till i slutminutrarna och peta in det som behövs. Tävlingsmatchandet i år startade med en bedrövlig insats där man blev stundtals utspelade av Standard Liege i Champions League-kvalet och räddades i dubbel bemärkelse av Reina. Efter det och de kommentarer som kom efteråt så tänkte åtminstone jag att det var väl skönt att de kom undan utan att släppa in mål, och att det inte var hela världen, nu var ju ändå premiären avslutad, skönt att det inte kom i ligan också, så de hamnade på efterkälken direkt där. Sen kommer då ligapremiären mot Sunderland. Och man blir återigen utspelade i första halvlek. Tvåa på bollarna, sent i i närkamperna, samma visa igen helt enkelt. Och det skapas sannerligen inte mycket framåt. Mest noterbart är ju att Gerrard jobbar och sliter, men syns inte mycket framåt alls. Keane springer ivägen för ett givet mål för Torres och allt känns fullständigt hopplöst. Och så, helt plötsligt och från ingenstans så smäller Torres in det där förlösande målet. Tack så hemskt mycket tänkte jag och började fundera i banor som…
“Tur är något man förtjänar”
“Bra lag brukar ha tur”
“Det är när man vinner fast spelet inte klickar fullständigt som man är på väg mot något stort”
“En vinst efter en knackig inledning ger självförtroende så att spelet lossnar till nästa match”
Ja, ni hajar… Och det mest fascinerande är att jag rabblade alla dessa löjliga floskler så till den milda grad att jag tog det för sanning. Därför kan ni ju föreställa er min upprördhet under dagens match. I typ 85 minuter. Alonso som ju kom in och gjorde skillnad mot Sunderland belönades efter den insatsen med en plats i startelvan, och som han tog den… Drällde med bollen, (han var visserligen inte ensam, Benayoun, Arbeloa, Dossena… för att nämna några, var också stora syndare) vände upp och spelade hem, mötte uppspel från backlinjen stillastående, och värst av allt, tappade boll på mittplan ett antal gånger. Mest noterbart naturligtvis när han dräller med bollen och tappar den så Middlesborough får kontra och avsluta med att ta ledningen. Antalet försök till djupledspassningar och vändningar av spelet som slutade med bollar som susade över kort och långsidan utan en röd tröja i närheten gjorde mig så förbannad att mängden fula ord ur min mun, kombinerat med rent frustrativa vrål och morranden övergick gränsen för vad som får anses som acceptabelt flera gånger om.
Så det är ju i sammanhanget lätt att föreställa sig vrålet av glädje och lättnad, först när Carragher av alla kliver upp och stänker in en balja, och sen när Gerrard stänker in vinnarmålet på extrem övertid vet helt enkelt inte glädjen några gränser. Resten av dagen efter det gick i “speedat” mode, lyckokänslorna ville helt enkelt inte ta slut.
Men ärligt talat, inte fan kommer det hålla att fortsätta så här i fler matcher? Nu får det vara slut på kräftgången. Jag kräver en rejäl överkörning och minst tre måls övervikt på onsdag när Standard Liege kommer till Anfield. Och tills dess förutsätter jag att Ryan Babel seriöst går på “första-touch-skola”. Han såg ju ut att vara allergisk mot bollkontroll efter sitt inhopp idag. Helt makalöst off.
Wake up lads, and smell the coffee! Carra och captain fantastic kan inte rädda äran varje gång…
